Kvarteret Bilden

I kvarteret Bilden har det producerats både kulörta baddräkter, motorcyklar och barnkläder i stor skala. Mellan kvarterets tegelväggar har symaskinerna smattrat och tillskärningsapparaterna larmat. Följ med till det dynamiska kvarteret Bilden där kreativa näringar har samexisterat sedan tidigt 1900-tal. 

Staden växer och byggs ut

I slutet av 1800-talet växte Malmös invånarantal explosionsartat. Från att ha varit 25 000 invånare 1870 var det vid sekelskiftet 1900 hela 60 000 personer som kunde kalla sig Malmöbor. Människor flyttade från landsbygden där rationaliseringar i jordbruket gjorde dem överflödiga, till en stad där industrialiseringen var i full gång och fabriker och industrier skrek efter arbetskraft. Stora arbetsgivare var exempelvis Kockums mekaniska verkstad där många män fick sin utkomst och Malmö Yllefabrik där kvinnorna var i majoritet.

Möllevången bestod av odlings- och betesmark från 1500-talet och till sent 1800-tal. På en karta från 1867 syns endast två byggnader utritade i det i övrigt rurala området, båda finns kvar idag. Den ena är nuvarande Monbijouskolan och den andra är paret Frans Suell och Anna Cajsa af Trolles sommarresidens, Villa Lugnet, den lilla gula herrgården från 1796 som är belägen bara ett stenkast från kvarteret Bilden.

Möllevången utgörs idag av det område som avgränsas av Bergsgatan, Amiralsgatan, Nobelvägen, Spårvägsgatan och Södra Förstadsgatan. Ursprungligen ingick inte Södervärn, det var ett eget litet stationssamhälle som hade växt fram vid järnvägslinjen Malmö-Ystad som togs i bruk 1874. Några av de ursprungliga små gathusen finns ännu kvar i Fricksgatan.

Major Nilsson planerar

Runt förra sekelskiftet planlades den nya stadsdelen Möllevången för den växande arbetarbefolkningen med flerbostadshus och torg, allt komponerat i den första stadsplanen för området av stadsingenjören Anders Nilsson 1903 (han finns själv förevigad i Malmögeografin i Major Nilssonsgatan). Majorens ursprungliga tanke om att planlägga ett område med rutnätsmönstrade kvarter och raka gator kom på skam efter en studieresa till Italiens medeltida städer. Där inspirerades han av det oregelbundna gatunätet och hur husen sköts in som blickfång, istället för anläggande av raka esplanader med obruten sikt.

Fasaddekorationer och ornament var få på Möllevångshusen om man jämför med exempelvis Rörsjöstadens överdådigt dekorerade, stuckaturstinna fronter. Kostnaderna för byggnationerna hölls nere och röda tegelhus med enkla utsmyckningar i form av förbländertegel var i majoritet. 

Doft av bensin, choklad och ryskt gummi

Längs med pulsådern Bergsgatan etablerade sig ett flertal industrier som blev arbetsplatser för de många nyinflyttade Möllevångarna. I kvarteret Bilden fanns exempelvis Scania som gjorde cyklar, motorcyklar och så småningom bilar i det hus där idag Kulturbolaget huserar. 1903 fanns det fyra biltillverkare i Sverige med egen produktion, en av dessa var just Scania.

Andra näringar på gatan var Mazetti (ursprungligen Kullans choklad) som spred ljuvlig chokladdoft över nejden, Ryska gummifabriken (som låg i hörnet av Barkgatan och senare blev Tretorn), Fabriks AB Skandinavien som tillverkade band och knappar samt Påhlssons bröd (som senare bytt namn till Pågen). Solidars bageri låg där Möllevångsskolan finns idag. Doften av nybakat bröd måste ha varit förförisk.

Alldeles intill låg själva arenan för politik, familjesamvaro och vila, Folkets Park, Sveriges första folkpark, som öppnat 1891 men som anlades redan under tidigt 1800-tal.

Det var också i dessa kvarter som den unga arbetarrörelsen först fann sina former och det var där socialdemokratin växte. I Skolgatan fanns såväl Sveriges första Folkets Hus (byggt för ändamålet) samt tidningen Arbetets officin. Den unge, dynamiske chefredaktören Axel Danielsson dog ung men hans änka, tillika redaktörskollega, Elma fortsatte kampen, inte minst den för kvinnors rösträtt. Tidningen Arbetet flyttade så småningom in i de nybyggda lokaler på Bergsgatan där numera Stadsarkivet har sin hemvist. Det är alltså i dessa färgstarka och händelserika kvarter som Trikåfabriken byggs.

Strumpan, Doffeln och dom andra

Textilindustrin blev med tiden stor och viktig i Malmö. Förutom nämnda Yllefabriken (i folkmun Doffeln), fanns också Kürzels fabriker samt Strumpfabriken för att nämna några.

Från och med 1890-talet fick trikåindustrin ett starkt uppsving, beroende på den snabba utvecklingen inom tekniken. Trikå är ett tyg som är stickat eller virkat och som vann stort gehör när det började tillverkas i speciella trikåvävningsmaskiner. Underkläder och undertröjor – senare också badkläder - tillverkades en masse och blev populärt, inte minst för att tyget som bara består av trådmaskor är mycket elastiskt. Flera företag inom nischen startades; MMT, Malmö Mekaniska Tricotfabrik grundades 1892 och AB Nordiska Trikotfabriken startades 1895 av grosshandlaren Gotthard Zätterström. 1900 anlades Svenska Tricotfabriken.

Zätterström lät bygga hus i kvarteret Korpen (med adress Södra Förstadsgatan, nuvarande nr 56) och utvidgade och flyttade sedan verksamheten till kvarteret Bilden. Huset längs med Friisgatan i rött tegel med vackra fasadornament och dekorationer uppfördes 1901. Året 1913 fusionerades 17 olika trikåfabriker – varav två hörde hemma i Malmö – och kallade sig därefter AB Sveriges Förenade Trikåfabriker. VD:n Carl Eiserman gav upphov till namnet Eiser som koncernen senare hette.

 

Många var sömmerskor

1906 låg ritningarna klara till en nybyggnad på hörnet av Helsingborgsgatan och Monbijougatan, belägen på samma plats där idag den elektriska grinden reglerar in- och utsläpp från gården. I detta vackra fyravåningshus med huggen hörna, butikslokaler i bottenvåningen och jugendbalkonger hyrdes lägenheter ut. Här kan vi se att de boende kom från Skabersjö, Bonderup, Hörby och Västra Strö bland annat och att de arbetade som fabriksarbetare, skomakare, snickare, sadelmakare, murare och maskinist. Ja, även en ångbåtseldare, en brevbäraraspirant och rätt många brödutkörare finns i liggarna. Familjerna var stora och de gifta kvinnorna hade inga egna titlar i församlingsböckerna, de utförde oavlönat hemarbete men förvärvsarbetade också ibland för att dryga ut familjens inkomster. Bland de ogifta kvinnorna finns en och annan folkskollärarinna, men de allra flesta var unga sömmerskor som arbetade på trikåfabriken.

Så ser det ut under 1900-talets första hälft. 1930 bor det 244 personer i kvarteret. Samma år var 410 kvinnor och åtta män anställda på trikåfabriken. Det är lätt att föreställa sig den stora morgonrushen när de anställda kom till sitt arbete, gående, per cykel eller spårvagn. Prat och skratt har ekat mot tegelväggarna inne på gården, vardagens glädjeämnen och bekymmer har avhandlats under matraster och kaffepauser. Det har varit liv och rörelse i kvarteret!

Kvinnan som hjälpte i misären

På 30-talet bodde skånefödda Amalia Håkansson i kvarteret Bilden med adress Monbijougatan 11. Hon hade utbildat sig på Elsa Borgs bibelinstitut i Stockholm, som en av 322 bibelkvinnor. Dessa arbetade i misären på Söder i Stockholm och hjälpte särskilt utsatta familjer och barn. Efter att ha skrivit till den socialt stridbare kyrkoherden Hagbard Isberg i Malmö fick hon så tjänst på Ärtholmsgårdens hem för nödställda ogifta mödrar, som Isberg och hans hustru Anna Widegren hade startat. Här skulle nyblivna mödrar och deras barn kunna knyta an till varandra, mödrarna skulle utbildas i ”barnens vård, hemmets skötsel och huslig slöjd” och man var mycket mån om att kalla det för ett hem och inte för en anstalt. Det var vanligen tjänsteflickor som sökte plats med sina nyfödda barn eller rentav i slutskedet av graviditeten. Fabriksflickorna lämnade i högre grad bort sina nyfödda barn. Föräldrarna ville oftast inte veta av de unga mödrarna, en flicka som blev intagen på hemmet berättar att hon av sina föräldrar förvisats till en källare där hon fick sova. Där, i den fuktiga, mörka och kalla miljön, ådrog hon sig reumatism. I Stadsarkivets material kan man hitta berättelsen om hur en fabriksflicka kom in till hemmet med sitt några månader gamla barn som var ”alldeles fördärvad av brännvin som moderns föräldrar givit det då hon om dagarna arbetade på fabrik för eget och deras uppehälle”. En inte alltför vacker verklighet för många unga ensamstående kvinnor, innan reformer gjorde det möjligt för dem att lämna sina barn på barnkrubban, dåtidens motsvarighet till förskola.  

Så småningom blev Amalia barnavårdsman vid Malmö stads barnavårdsnämnd, en av de första med det yrket i Sverige. Den 1 januari 1939 trädde en ny lag i kraft angående mödrahjälp och bidragsförskott. Mödrahjälp var behovsprövad hjälp som gick via barnavårdsnämnden och som man kunde få när man födde barn. Pengarna skulle man ha till barnets utrustning.

Smattret från symaskinerna

I trikåfabrikens olika fabrikslokaler fanns gott om plats för verksamheten; rum med stickmaskiner, stora sysalar för sömnad, andra för tillklippning och paketering. Med all säkerhet har det stundtals varit ett arbetsklimat med hög ljudnivå. Symaskinernas smatter har effektivt överröstat alla försök till småprat på arbetstid. Här satt kvinnorna i långa rader efter varandra, med gemensamma avlastningsbord för materialet emellan sig.

Verksamheten utvidgades och det gula tegelhuset mot Monbijougatan byggdes 1939. Barnkläder och underkläder samt baddräkter tillverkades i stor skala.

1976 bytte Eiser namn till AB Svenska Teko och blev helägt av staten. Samtidigt avvecklades fler och fler textilföretag i Sverige som ett svar på krisen i tekoindustrin vilken ledde till att sammanlagt 70 000 arbetstillfällen försvann. Flera olika anledningar kan sökas till detta, men den dominerande är konkurrensen från låglöneländerna i Asien. Där anlades stora textilfabriker som konkurrerade ut de många olika europeiska ländernas inhemska textilproduktion. Under första halvan av 1980-talet bröts bolaget upp och såldes av och 1984 lades verksamheten på trikåfabriken ned. 

 

Jeanette Rosengren